Sista dagarna

Sista dagarna tillbringade vi i La Paz och bodde mitt i häxmarknaden. Där shoppade vi de sista julklapparna och jag vinterkläder att möta kylan med i Sverige. För en vecka sedan satt vi på en turistbuss som åkte genom Zona Sur, de rika området i La Paz där graderna stiger till riktig värme. Slutdestination var Måndalen, Valle de la Luna, där jorderosion(?) har skapat ett otroligt landskap.

Utsikten från fönstret när man flyger inrikes i Bolivia är otrolig. När man åker från La Paz känns det stora berget Illimani oroväckande nära och man ser hustak glimra på de mest ödsliga platserna och vägar slingra sig runt bergstopparna.

Flygresan gick bra hem men sista vägen fick jag åka buss, från Arlanda till Skellefteå p.g.a att alla flygledare ”sjukanmälde sig” i Norrland.

Några dagar kvar

Äntligen har Joel fått sitt Visakort. Vi fick dock betala någon slags avgift…

Helgen har varit bra. I lördags hade vi storstädning och tog det sedan lugnt med Joels nu 6 månader gamla kusin Anthony.
Söndagen började vi med ett kort men trevligt besök hos Joels farmor och faster för att sedan dra iväg med mormor och morfar till Casa Campestre, ett 5 stjärnigt hotell och resaturang. Det var min despedida eftersom vi inte kommer kunna samlas alla igen innan jag åker. Det var supergott, en stor buffé med all möjlig boliviansk mat. Bäst är Anthony som man inte kan ta ögonen från, världens sötaste bäbis och supersnäll. Efter den stora lunchen gick vi med Ariel, Joels jämngamla morbror, till ett ställe nära huset med bastu och pool. Det var superskönt att för en gång skull få bada och dessutom basta här i Bolivia. Det var dock inte riktigt som hemma, jag saknade den riktigt bastudoften och de glödheta stenarna. Här osade allt av eucalyptusblad och även i torrbastu var det lite väl mycket ånga. Men skönt som sagt!
Efter en sovpaus gick vi till en bar några kvarter från vårt hem med Ariel och två tjejkompisar som Joels växt upp med i Bolivia. De körde dricklekar som jag inte visste fanns, de hade ett helt register i huvudet. Vi gick hem ganska tidigt och sov gott!

Igår såg vi Harry Potter igen på bio eftersom det bara kostar 20 kr och idag ägnar vi oss saker som måste göras.
Imorgon åker vi nog mot La Paz och tar in på fint hotel!

Absurd byråkrati

Vi sitter och väntar på att klockan ska bli 14.30 då tullen öppnar igen och förhoppningsvis fixat internet så vi kan lämna in skiten de bett om och de kan registrera Joel. Man behöver alltså senaste elräkningen och en handritad karta till vart man bor för att få registrera sig på tullen. Joels visakort skickades med DHL för att det skulle gå snabbt och det anlände till Santa Cruz i måndags, igår kväll ringde dem och sa att de inte ringt tidigare eftersom de hade tappat bort hans brev och inte hittat det förens nu. Frågan är om DHL vet hur deras anställda fungerar här borta och hur inkompetenta de är. Och när vi nu kämpat med att fixa alla papper rätt fungerar inte internet på tullen och ingen verkade veta hur de skulle fixa det så vi ska återkomma. Sen är det otroligt hur dåligt system Nordea har eftersom man måste ha visakort för att logga in på internetbanken, räcker inte med en dosa. Hur ska man nå sina pengar? …Dock är det otroligt skönt att prata med trevliga effektiva svenska kundtjänster som förstår och försöker hjälpa! Vilket inte finns här, här finns inga lätta lösningar bara frasen ”no se puede” (man kan inte).

 

Potosí

Vi gjorde en tripp still gruvstaden Potosí som är världens högst belägna stad. Under kolonialtiden var det även en av världens rikaste städer p.g.a sitt oändliga flöde av silver. Skulle man jämföra staden med en stad idag skulle det vara Wall Street-området sa våran guide på Casa de moneda-museumet. Ett museum där man förut producerade silvermynten. Det har sagt att av allt silver som bröts i berget Cerro Rico skulle man kunna bygga en bro av silver ända till Spanien. På den tiden forslades allt silver ut ur landet till Spanien och Europa. När silvret tog slut lämnades staden i fattigdom men med kvarlämningar av vackra gamla kolonialbyggnader och sin historia. Nu lever staden mycket på turismen och det märktes att staden var van turister, t.ex att de faktiskt är trevliga på caféer.

Vi åkte dit främst för en konsert med det spanska bandet Mägo De Oz, där en vän till Joel fixat in oss gratis via pressleg. Det var en sjukt oorganiserad konsert med dåligt ljud och skärmar som ibland visade windowsfönster när folk försökte byta bakgrundsbild, vilket en gång visade en dildo med fötter. De hade ingen sektion för pressen och det var massa krångel vid insläppet m.m. Bandet spelar hårdrock med folkloriska inslag och med texter som spyr på katolska kyrkan och uppmanar till att skapa sin egen lycka. Jag har svårt att tro att allt folk som var på konserten förstår alls vad bandet sjunger om. Höjdpunkten var när de bad om ursäkt för kolonisationen och uppmanade till att ursprungsfolken nu äntligen hade sin tur att härska landet. Ett uttalande som skapade olika reaktioner i publiken med tanke på att många kommit från Sucre som är en stad där stödet för presidenten Evo inte är så stort. Själva bandet var gubbar klädda i olika sorters svarta tights och en och en annan sidenskjorta. De hade någon slags koreografi ibland som var jobbigt pinsamt att kolla på. Joels förklaring är att de är spanjorer. Men det var en bra konsert och underhållande.
Eftersom konserten var på mer än 4000 meters höjd (de påpekade att Mont Blanc i Europa var 100m lägre än höjden vi just var på) behövde de syre. De inhalerade syre mellan låtarna. 

Sångaren andas in syre mellan en låt.

En ananas och jag efter konserten. Det var svinkallt den kvällen och jag var glad att vi valt ett bättre boende med värme på rummet!

Nästa dag tog vi det lugnt och sov ut. Vi gick på Casa de Moneda-museumet och strosade kring plazan. Vi avslutade vår vistelse i Potosí med den inhemska ölen och tacos på ett trendigt ställe. 

så här bor vi nu

Såhär ser det ut där vi bor i Quillacollo hos Joels mormor. Vi har ett eget rum med en säng, en garderob, ett skrivbord och en icke-fungerande tv. Vi har ett draperi som fungerar som vägg, dock är aldrig någon i rummet utanför ändå som tur är.

Jag sitter i vår säng och förbereder kvällens filmvisning. Vi köper alltid film av en gubbe i Cochabamba som har en butik där bussarna till Quillacollo går. Han är någon slags europée och där kan man lita på att man får kvalitée för sina 6 kr, som filmerna kostar!

Ovanför tv:n hänger jungfru Maria och en annan Maria och vakar över oss. Jag skulle vilja hitta en likadan plansch att ta med hem, jag tycker de är kitshigt snygga!

Joel busar med Fito, hunden vars ras kan kallas gatuhund. Feito hette han från början vilket betyder ”Lille fule”, som senare blev bara Fito. Den andra hunden dog tyvärr i en bilolycka, han var dock ännu fulare än Fito, trots sin finare ras.

I Bolivia bor man oftast i rum som omringar en uteplats, en patio och rummen har varsin dörr ut till pation. Där bor oftast en hund och en katt. Katten tar hand om råttorna och hunden tar hand om inkräktare.

El bigote

Förra lördagen var vi på en födelsedagsfest där en äldre man kom in. Trött i benen men rakryggad och lite butter. Han var skallig, klädd i brunt med liten snörpig mun och under hans näsa vilade något svart. Det var inte buskigt som vanliga mustascher, nej den var platt och lite blek eftersom den var målad med en kajalpenna. Gubben hade målat sin mustasch!! Himla utmanande och artistiskt, och lite fåfängt och fånigt. Men varför inte? Inte hunnit spara ut din mustasch? Måla den istället! Inte nog skäggväxt? Måla dit det istället!

Joel funderar på att börja måla brösthår…

 

i sommras

Jag har varit sjuk i en dag och tagit igen mig en annan. Idag sitter vi på Havanna Café i Cochabamba igen och utnyttjar internet. I brist på nya spännande händelser bjuder jag idag på Shorts-och-Väst-Fest-bilder från i somras. Det togs inte så många men vissa bilder blev riktigt lyckade.

Auto/Coche/Carro/Movilidad

Jag är så sjuk less på Toyota, jag ska aldrig i mitt liv skaffa en Toyota. Min far har lärt mig att man ska hålla sig till tyskt (även om vi nu har en japansk i vår ägo?). Här i Bolivia kör alla Toyota. Bolivia måste ju ha nån slags deal med det japanska bilföretaget? Spelar ingen roll vilken stad du är i, här är det Toyota som dominerar gatorna, allt från gamla fula risiga Toyotas till sprillans nya glänsande stadsjeepar. En taxi som inte är Toyota är lika ovanligt som en kvinnlig taxichafför.

Enligt min egen statistik är:

65 % av alla bilar Toyota
15 % Volvo/ Scania-lastbilar (importerade från skroten i Göteborg och prydda med svenska firmanamn och reklam)
5% Wolkswagen
5% Hundai
7% Övrigt där lite olika faller in t.ex Jaguar och Hummer-limosin.
De resterande 3% tillskriver jag dessa fantastiska Lada-jeepar!

Ett roligt inslag på gatorna bland alla Toyotas, en kuf, ett original, en utmanare, en snyggful, en ryss!

Tyvärr får man nu bara importera nyare bilar i Bolivia, en viss gräns finns. Så det kommer nog bli allt färre Lada-jeepar på gatorna. Allt fler Toyotas…

En fredag

Vi sitter på Alexander’s Café i Santa Cruz och Joel lurade mig att beställa äckligare mat än han. Jag är nöjd ändå efter en kopp kaffe. Om 6h går vår buss till Cochabamba, hoppas jag sover lika gott nu som jag gjorde på vägen hit. En kvinna sitter tvärsöver rummet ensam vid ett bord. Hon mumlar och ler för sig själv, inte alls på det vackra nykära sättet utan på det obehagliga Kevin Spacey-sättet. Hon var här för en stund sedan och drack kaffe och besvärade servitören, sen gick hon och kom tillbaka. Nu stirrar hon på oss, sneglar och ler. Det ser ut som att hon inte kan hålla sig. Hon fäster blicken på något på bordet och gnuggar händer och brister nästan ut i skratt. Glad är hon i alla fall.

I går såg vi Harry Potter. Det kostar bara 25 kr att gå på lyxbio här och jag skulle lätt kunna gå igen. Det var den roligaste Potterfilmen och läskigaste, ingen under 12 borde se den. Det enda som förstör är Daniel Radcliff, gud vad jag avskyr den skådisen. Harry är mycket coolare i böckerna.

Jag drömde om Toby Tax i natt så jag tjatar idag om att få åka och besöka taxvalpen innan vi drar. Jag drömde även om en flodhästbäbis och att jag var detektiv a la Morden i Midsomer, mordet förblev olöst eftersom Joel väckte mig i lagom tid till att El Clon började på tv.

Jag har fått besked från Supersavertravel att jag inte kan stiga på i Santa Cruz utan måste påbörja mig resa i La Paz, fastän jag mellanlandar sen i Santa Cruz. Blä. Jag känner inte att jag vill avsluta mina dagar i Bolivia i La Paz, en stad jag numera hatar p.g.a sin ogästvänlighet. Och förresten, res aldrig med Supersavertravel. De gör dig bara olycklig.

Vi sneglar på galna kvinnan.

Guldgruva

Joels artikel om litiumutvinning i Salar de Uyuni:

http://www.latinamerika.nu/bolivia-paborjar-litiumutvinning